Sedan den senaste uppdateringen har vi hunnit vara i Ho Chi Minh City (aka Saigon), bytt land till Kambodja, befunnit oss i huvudstaden Phnom Penh och nu befinner vi oss i Siem Reap.
Jag vill börja detta inlägg med ett erkännnande, jag har insett att jag kanske hade lite förutfattade meningar om hur människorna skulle se ut hur i sydostasien. Jag hade förväntat mig att alla skulle vara rätt lika varandra, men ack så fel. I varje land har det varit stora skillnader från norr till söder, samt från land till land, men Kambodja slår nog alla länder. Här ser verkligen ALLA olika ut, helt olika färger, från väldigt vita till rätt så mörka, från petita näsor till stora osv. Ville bara nämna min dumhet och slå mig själv på fingrarna, man ska verkligen inte kategorisera människor....
Så, i Ho Chi Minh City så gick vi på museet "för krigets kvarlevor" och mådde dåligt över hur USA hade agerat under Vietnamkriget. Det var gräsligt, googla på "Agent Orange" så får ni se hur vidriga vissa i väst kan vara. När vi väl kom till Kambodja så påbörjade vi på samma sätt som vi avslutade Vietnam, med museet Toul Sleng och det ökända "Killing fields" i Choeung Ek. Efter dessa dagar har jag mått lite så där. Det finns en viss gräns hur mycket hemska bilder och historier man kan ta in innan man blir lite nedstämd. Den kvoten fylldes. Toul Sleng är en gammal skola som under Pol Pots regim gjordes om till ett tortyrfängelse för utbildade människor, deras familjer (barn) samt människor som stack ut på andra sätt, exempelvis de som bar glasögon. Cirka 20 000 fångar torterades och dödades där, en del slussades vidare till de så kallade Killing fields där de avrättades. På Killing Fields i Choeung Ek, och de flesta andra killing fields, dödade man inte med skjutvapen - kulor var för dyra - utan med hackor, yxor, hammare, slagträn gjorde av bambu. Spädbarn dödade man effektivt genom att slå ihjäl dem mot ett träd. Cirka 9 000 människor dog vid Choeung Ek, ben och tänder dyker fortfarande upp ur jorden - vilket vi har bildbevis på. Vi hade turen att träffa på en av de få som överlevde Toul Sleng, Chum Mey, även han fotograferad.
Här kommer lite bilder - vissa trevligare än andra, är ni känsliga så kanske detta inte är något för er.. Först Ho Chi Minh City (snällare bilder här, vår favvosoppa Pho Bo, galen traffik osv).
"One death is a tragedy; one million is a statistic." - Josef Stalin
Svensk version längre upp.
Since the last update we had time to be in Ho Chi Minh City (aka Saigon), changed country to Cambodia, been in the capital Phnom Penh and now we are in Siem Reap.
I want to start this post with a confession, I've realized that maybe I had some preconceived ideas about how people would look in Southeast Asia. I had expected that all would look almost the same, but oh so wrong I was. In each country, there have been major differences from north to south, and from country to country, but Cambodia beats all the countries. Everybody looks totally different, completely different complexions, from white to quite dark, from petite to large noses and so on. Just wanted to mention my stupidity, you should'nt really categorize people ....
So, in Ho Chi Minh City we went to the "war remnants museum" and felt bad about how the United States had acted during the Vietnam War. It was awful, google "Agent Orange" and you will see how cruel some Western countries can be. Once we arrived in Cambodia we continued the same way we finished Vietnam, with the museum Toul Sleng and the infamous "Killing Fields" of Choeung Ek. After these days I have felt a bit down. There is a certain limit of how much terrible images and stories that you can take in before you get a little depressed. That limit has been reached.
Toul Sleng was an old school which during the Pol Pot regime was turned into a torture prison for educated people, their families (children), and people who stood out in any other way, such as those who wore glasses. Approximately 20,000 prisoners were tortured and killed there, some were sent to the so-called Killing Fields where they got executed. On the Killing Fields of Choeung Ek, and most other killing fields, people weren't killed by firearms - bullets were too expensive - so they killed them with hoes, axes, hammers, bats made of bamboo. Infants were killed effectively by beating them to death against a tree. Approximately 9000 people died on the killing fields of Choeung Ek, bones and teeth still pop up out of the ground - you can see this on one of our photos. We were fortunate to meet one of the few who survived the Toul Sleng, Chum Mey, also photografed.
