Parissyndromet.
Nu var det ett tag sedan jag var i Paris, tre månader för att vara ganska precis. Eftersom jag inte har varit särskilt aktiv på bloggen det senaste året (åren) så tänkte jag att detta är ett utmärkt första inlägg för 2014.
Så, Paris, vad ska man säga? Glad att jag åkte men känner inte att jag måste tillbaka. Det finns några enkla anledningar som jag listar nedan:
- Språket - Kan inte franska, vill inte lära mig franska. Fransmännen kan inte engelska och vill inte lära sig engelska. Sedan tycker jag rent allmänt att det låter som att fransmän har lite för mycket slem i halsen.
- Miljön - Smutsigt, smutsigare, smutsigast. Fransmännen kanske borde skicka ut lite french maidens på gatorna och få skiten uppstädad.
- Turisterna - Även fast jag själv var turist så tycker jag att det är trevligare när man inte är omgiven av 10 000 andra turister.
- Romantiken - Fransmännen verkar vara oerhört bra på "public affection". Att titta på människor som hänger sig åt förspel och mjukporr när man går på en vandringstur eller relaxar i parken är inte min grej. Visst, jag behöver ju inte titta men, av någon anledning så måste jag. Skräckblandad förtjusning kallas det nog.
- Turistattraktionerna - Har sett det jag ville se, nu vill jag se något annat istället!
För att ni ytterligare ska kunna förstå hur Paris är som stad så kan jag nämna att det finns en psykosymatisk sjukdom som kallas för Parissyndromet. Detta drabbas mestadels japanska kvinnor av när de kommer till sitt drömparis och inser att bilden de målat upp inte alls möter verkligheten. Som att titta på Mona Lisa, så vacker är hon inte.
Trots allt detta så var resan, som återigen skedde ett tag tillbaka, väldigt trevligt. Sällskapet och vädret var i alla fall bra. Ett sista råd innan jag avslutar med lite bilder, googla Parissyndromet, sjukdomen existerar.
“Paris is the only city in the world where starving to death is still considered an art.”
― Carlos Ruiz Zafón. The Shadow of the Wind
― Carlos Ruiz Zafón. The Shadow of the Wind
